Den osminkade verkligheten!!

Hur kul är verkligheten för var och en av oss egentligen??? Tänker vi så någon gång?? Vi sminkar upp livet till något alldeles extra, fantastiskt, blänkande, gnistrande och felfritt. Vi lägger lager på lager på lager för att det ska se så bra ut som möjligt... och för vem gör man det?? Jag förstår inte hur det har blivit så här med all denna livspress och prestationsångest. Det är lika illa för både män och kvinnor!!!  Mår vi bra av det?? Ta mig tusan så gör vi inte det. Det är något som är säkert!!! Vi ska utbilda oss, bygga bo, skaffa karriär och tjäna muchos deniros, träffa en partner och resa, bygga ett nätverk tillsammans, fika och shoppa. Vi får inte glömma att träna och detoxa för att sedan gå och fika och shoppa igen. Ett viktigt moment är ju självklart att hålla koll på bloggen eller facebook så vi kan uppdatera vår staus om vad vi gör och vem vi gör det med.
Detta gör vi oftast med vänner inte med vår partner.....

Jag ska säga att jag är skild sedan snart 4 år tillbaka  och ser skillnader i hur man umgås i relationer nu än för 20 år sedan. 20år sedan är inte jättelängesedan!!  Utelivskulturen har förändrats drastiskt. Idag går vi tjejer ut för oss själva och killarna går ut på sitt håll. Varför???!! vad hände med att gå ut tillsammans??? 
Det må hända att jag är gammalmodig i mitt tänkande kring partnerrelationer, men det går åt helsike och det med musik. Vi separerar hej vilt som inget hade hänt nu för tiden. Många skaffar nya partners och gör samma sak igen. Jag tror på att ta lärdom av sina misstag och att inte göra dem igen.
Mina föräldrar har i år varit gifta i 50 år!!
Jag pratar med dem ofta och de säger att tillit är nyckelordet.... Tillit.... Det är längesedan jag hörde att någon sa att de har tillit till sin partner. Jag hade inte heller det i slutet på mitt äktenskap.... och ni kan tro att jag sminkade och spacklade livet för ingen skulle se hur jävla dåligt det var. Inget fungerade!!!!
Vad hände??

Jag blev med bebis, börjad plugga, blev med bebis, vi byggde hus, jag blev mer självständig och starkare som individ och klarade mig själv och jag fick ett eget nätverk. Det föll inte i god jord hos min partner tyvärr så det sket sig efter 15 år tillsammans.
Detta är bara några moment  som gjorde att vi gick skilda vägar. Plussa på det ovannämda så förstår vi snart att vi inte ens kan få grundpelarna att stå stadigt. Vi måste bromsa upp och vårda våra kärleksrelationer på ett annat sätt än vi gör idag för då behöver vi inte sminka livet utåt.

Vi kanske inte känner våra partnerrelationer egentligen eller så tror vi att vi gör det? Det kanske är just därför vi sminkar verkligheten och och håller oss sysslesatta med så mycket annat än just relationskapande arbete.

Det är lite häxjakt på den som är singel idag och speciellt om man är förälder. Jag såg hur min omgivning förändrades när jag blev ensam med 2 små barn. Jag förändrades också såklart.  Det jag vill komma åt är att det är inte riktigt okej i folks ögon som lever i tvåsamhet att jag/vi fixar det och faktiskt har en valmöjlighet att  kunna välja OM jag/vi vill gå med någon hem på fredagsnatten efter krogen exempelvis. Att jag/vi står med gott självförtoende och tror på mig/oss själv och vågar ta mig/oss ton fasän jag /vi är ensamstående. Jag/vi har ingen anledning att sminka mitt/vårat liv för det är ibland för jävligt med griniga unga och jag/vi själv kan också vara en riktig surkärring/gubbe. Man får lov att vara det när tvätten hopar sig, diskmaskinen är full, det är bråk om ungarnas läxor, middagsmaten inte är tinad, pengarna sinar och det ligger tre dagars smulor under köksbordet.
Hahahaha det roliga är att vi alla har det så här vare sig man lever ensam eller i tvåsamhet, skillnaden är att jag/vi slipper bråka om vem som ska göra vad ;).

Jag tror från djupet att om vi slutar sminka upp våra liv på det sätt som vi gör idag skulle vi må väldigt mycket bättre för vi hade gjort upptäckten att äktheten är det viktiga. När vi lagt på för mycket smink har vi snart glömt hur allt såg ut och var. Då kommer desperationen och man tar bort alltsamman istället för att ta av ett lager i taget och se var äktheten försvann.

Ta vara på varann// Ina


Lite nördigt kanske??

Ja det kanske är lite nördigt att lägga ut dikter och poesi så här på en blogg, men det är väl så att vad som helst kan visas så länge det inte väcker anstöt?
Att skriva och och dikta är en stor del av mig eftersom det är ett väldigt bra medel att bearbeta saker och känslor.
Jag kommer nog successivt lägga ut det jag knapprat ihop genom åren. Vi får se// Ina

Tvåsjälastrid!!

Tvåsjälastrid

"Tystnaden värker i mitt bröst,
varför kommer det inga ord när jag försöker säga något?
Mina ögon är tomma och blanka,
de är sorgetyngda och svarta, jag känner inte igen mig.
Vad är det jag har blivit?
Detta är inte jag!
Det är inte jag som känner uppgivenhet, det är någon annan.

Du spelar ett spel där jag inte kan reglerna,
jag är dömd, utvisad och ute ur matchen.
Hittar ingen regelbok,
HAHA det finns ingen!!
Får inte ens vara med på arenan,
jag står utanför och hör viskandet.
HAHA du hör inte vad jag säger!!

Vi krigar med ord vassa som knivar men ingen av oss blöder.
Orden är inte tillräckligt vassa, försöker få mig att blöda,
men blott mina tårar rinner.
Som pärlor faller de tungt mot marken i krigszonen som en gång var vår borg.
Den är inte längre trygg nu när murbräckan gjort i hål i muren.
Vem flyr först innan någon av oss faller till marken förlorad i en strid
som en gång började i oändlig kärlek och underbara löften.

Jag älskar, du kanske hatar, du kanske älskar, kanske det är jag som hatar?
Jag.......älsk...ar d..i...g.


Här och nu

 

Du och jag, var sin tid, står vi mitt i livet,
Mitt liv rasa´, ditt flöt på
Nu är jag mitt i det första stora klivet
Jag måste fortsätta gå.
Du tar min hand, känner vad du vill
Mina murar faller lugnt
Det är ju dig jag vill komma till
När livet känns så tungt.

Du ger mig det nån stal från mig
Min själ, mitt liv, mitt jag
Blommar i ögonblick med dig
Nu lever jag varje dag.
Mjuka läppar kysser min kind
Lycka i ett andetag
I en kärlek som är så blind

Möts igen, ett inferno av lustar
Vi ses i tiden som redan har flytt
Kroppar åtrår, vi suktar, vi törstar
Inget är gammalt men inget är nytt
En dörr har öppnats jag inte trodde fanns
En dörr till min innersta vrå
Vill vi ge varandra en ärlig chans?
Så rädd att du bara ska gå.

Du ger mig det nån stal från mig
Min själ, mitt liv, mitt jag
Blommar i ögonblick med dig
Nu lever jag varje dag.
Mjuka läppar kysser min kind
Lycka i ett andetag
I en kärlek som är så blind

Inga ord kan beskriva det dina ögon säger
Du så öm, så mjuk, så varm
När du vilar ditt huvud på min barm

Jag vill ha dig här varje minut
Vill känna din hud emot min
En känsla som aldrig har dött ut
Smärtar likt en isande vind.
Ditt skratt förlöser min ängslan för livet
Du sa, lev här och nu
Aldrig mer tar jag kärleken för givet
Det vackra för mig är du.

Ina. F


En liten sockerbagare.

Min stora tjej håller på med ett bokprojekt i skolan. Nu håller hon på att baka en kladdig chokladtårta med mintcreme!!! Hon ska göra en egen bok och då valde hon att göra en kokbok. Detta är då ett av recepten hon ska ha med i kokboken och hon ska ta bilder på det hon gör. Så vi får ta fram kameran och plåta om en liten stund när den är klar. Det ska bli spännade att känna vad den smakar!!!






Hon gjorde den själv och är 9 år. Mamma blir väldigt stolt!!

Den var supergod!!!! Åh vad stolt jag är =)


Livstankar

Det förflyter perioder där allting fullständigt kör ihop sig.  Jag har haft en sådan period där den inre stressnivån  varit extremt hög. 
Idag var det som att allt släppte och jag känner mig så otroligt lättad!! "Liten tuva stjälper ofta stort lass" heter det och det var vad som skedde. En liten gest som pressade stressen in i ett hörn  där den ska stå. Jag är så  tacksam för att det fortfarande finns människor som är äkta och rädd om andra. På något sätt upplever jag att "rättvisa" har skipats. Det är den känsla som jag bär med mig idag, en underbar känsla!!

Jag har funderat på det där med bokskrivande... kanske skulle den heta:" Jag blev sladden"(eftersom jag är sladdisen i familjen), "Vart tog alla vägen", "Handbok för nyskilda", "Ensam är stark" "Jag vågar, vågar du?"
Det svåra är att bestämma i vilken period i livet jag ska börja skriva om...Det blir troligen en lång reflektion, eftertanke och vad jag har för nytta av det jag lärde mig då, idag. 
Jag kan redan nu säga att mina erfarenheter avgjorde vilket yrke jag har valt. Jag är jäkligt stolt över mitt jobb och det jag gör, så det så.

Livet måste rulla på med ungar, jobb och allt annat också, men samtidigt känner jag att tiden snart är inne för en förändring igen. Möjligen sätta sig i skolbänken och läsa vidare tills man får svart bälte i bäst.. Nej då bäst är det väldigt få som blir på livet. Jag skulle vilja göra mer för andra i mitt jobb men har inte befogenheterna till det och det är kanske där jag ska starta.  

Allt får ta sin tid men just idag tänker jag inte grubbla speciellt mycket på något annat än att det faktiskt är en väldigt bra dag <3 !!


RSS 2.0